Jiejie/asr_book_lm_v2.1 · Datasets at Hugging Face

text stringlengths 4 594
innan detta rykte hunnit spridas
skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet anmärkte spöqvist det är skarpsinnigt uttänkt jag igenkänner napoleon på den planen
jag skall slå världen med häpnad och våning fortfor brackander
1 morgon bittida kallar jag johanna till mig och underrättar henne om sin lycka på förmiddagen reser jag till korpral brant och meddelar honom mitt beslut och så snart lysningen hunnit gå för sig äro vi gifta
dig spöqvist ålägger jag särskilt att redan 1 morgon utbasunera mitt beslut i alla väderstreck
säg till var människa du träffar att jag redan friat till johanna brant med ett ord att hela saken är avgjord
bra bra
skål och lycka till
ropade spöqvist
själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen 1 botten
spöqvist var 1 själva verket varmt intresserad för brackanders giftermål med johanna ty han visste med säkerhet att patronen även funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter spöqvists eget kvinnliga ideal
spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende och farlige rival
men hör du sade länsmannen om jag ej misstager mig lär johanna redan ha en fästman din masmästare sven stål
har du tänkt på det
bah svarade brackander skrattande är du så enfaldig att du i den lilla omständigheten ser
ctt hinder för mig
skulle jag ej kunna slâ e11 av mina arbetare en usel dräng ur brädet
därpå tvivlas icke ett ögonblick
men om flickan glömmer sven är det därför ej säkert att sven glömmer flickan
sven är en karl som jag ej skulle vilja ha till fiende det säger jag uppriktigt
han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig bror brackander
å ingen fara min vän
om karlen börjar glo illa lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko
för övrigt ha vi husaga fotblackar och sådana män som dig spöqvist för att kväsa dylika kanaljer om de ej ge med sig 1 godo
vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin sammanvaro som slutade med en präktig supé vid vilken helan halvan tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av spöqvist föreslagna skålar för napoleon nen emottog denna skål med en viss blygsamhet johanna brant giftermålet och de blivande lingarne
det är aftonen av samma dag på vilken patron brackander 1 ovannämnda ärende besökt lens anspråkslösa stuga
korporal brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru mor kerstin de hava länge samtalat med varandra
korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn mor kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar 1 ögonen
ja jag säger ännu en gång det var en olycka att jag icke var hemma då patronen var här sade mor kerstin och torkade sig 1 ögonen det skulle då icke gått som det gick
det skulle gått på samma sätt svarade korporalen
jag vet vad jag gjort
brant brant kan du inför gud försvara att du har förstört ditt eget barns lycka
jag liksom du och alla andra är endast en fåkunnig människa men gud vet att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse sade brant lugnt
huru ofta kära kerstin ha vi icke läst 1 guds ord och sett av dagliga erfarenheten att
lyckan icke bestär 1 höghet och rikedon utan 1 lugnt samvete förnöjsamhet och ett dagligt om också torftigt bröd
detta veta vi väl men då frestelsen påkommer hava vi så lätt att glömma det
men är det icke guds skickelse att patronen vill ha johanna
inföll kerstin
huru ofta händer det i världen att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka sådan som johanna och erbjuder henne sin hand
och johanna kunde blivit så lycklig så lycklig
det jordiska är icke att förakta brant jag säger dig brant du har handlat oförsvarligt inför gud och människor du har spillt din dotters framtid hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd det hoppas jag att hon även kan bli som svens hustru sade korporalen
men håll nu upps kerstin
vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst
dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta
när du fått tid att tänka på saken nej jag ändrar aldrig min mening
avbröt honom kerstin under nya tårefloder jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort den skall föra mig till graven brant
korporalen ville fatta kerstins hand hon drog den hastigt tillbaka
du gör mig bedrövad mor sade korporalen ömt
ja jag säger att ångerns dag kommer det skall svida i ditt hjärta men då är det för sent
nej kerstin jag ångrar aldrig att jag 4 de vandrande djüknarne
avslog patronens begäran
men det bedrövar mig om det hjärtliga goda förståndet mellan dig och mig skulle lida härav
mor vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra
vi hava från ung domen vandrat vid varandras sida ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder
aldrig har ett ont ord stört naden under vårt tak så ha vi levat vår tid och graven ligger nu framför oss
skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas som aldrig det är din egen skuld brant ja din egen skuld
skyll dig själv
korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse betänk dessutom sade han med tillkämpat lugn betänk dessutom vad vi och johanna äro skyldiga sven
gossen har fäst sitt hjärta vid flickan och hon sitt vid honom
sven är oss kärare än om han vore vår egen son
jag vill ej göra min gamle kamrat ståls son olycklig och det skulle han bli om han mister johanna ty jag känner svens sinnelag
han har ju också vårt löfte som vi aldrig med heder kunna bryta
har ej svens och johannas förening 1 många år varit vårt önskningsmål
sven
inföll kerstin
ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för hans skull
ha vi icke gjort nog för sven ändå
togo vi icke den och moderlöse pojken till oss vårdade honom som om han varit vårt eget barn
har han icke oss att tacka för allt
ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran
ha vi icke arbetat och
slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mut för att mätta honom
nej brant tala aldrig om sven
han är oss mycket skyldig men har av oss ingenting att fordra ja då jag tänker på vad du gjort önskar jag sven så långt vägen räcker för honom har du uppoffrat johanna och oss alla ack min stackars stackars johanna
johanna skall ej misskänna mig sade korporalen nej hon skall det icke om jag känner flickan rätt
men gjorde hon det bleve det mig en spik 1 min likkista
johanna skall icke blindas av patronens visserligen för oss och henne smickrande förslag hon skall ej glömma den åt vilken hon en gång givit sin tro ja nog tror jag att flickan nu är lika oförståndig som du det tror jag visst men kom ihåg att hennes eftertanke en gång skall vakna det kan komma en tid då vi längesedan lagt våra huvuden till vila och kanske efterlämnat henne 1 nöd uselhet och elände hon skall då minnas huru lycklig hon kunde blivit om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det säg brant tror du väl att hon då skall välsigna dig i din grav
ja ja med guds hjälp skall hon det
hon skall välsigna fadershjärtat om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka
lugna dig med den tron om du kan
men jag lugnar mig icke du har gjort oss alla olyckliga du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende han skall hämnas på oss han skall vräka oss driva oss från gård och grund göra oss till fattigstuguhjon
väl möjligt att han det kan ocksä möjligt att han det vill sade korporalen men det skall endast styrka mig 1 min övertygelse att johanna ej skulle bli iycklig med en sådan man
folk anser patronen för en elak och dålig människa men det tillkommer icke oss att bryta staven över hans huvud ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under vår onda natur men nog talat för 1 afton om detta ämne
när vi fått sova på saken torde det nog bli bättre
och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till kerstins klagomål och jämnade täppan
han tog ett metspö som stod 1 hörnet vid förstugukvisten gick därefter ned till sjöstran den och satte sig helt lugnt att fiska
vad han tänkte medan han satt så där och såg ned uti vattnet är hans egen hemlighet men efter några minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt som om aldrig någon storm dragit över hans grå lockar
korporalen hade denna gången ingen lycka
ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard
men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten som simmade 1 det mer mörknande vattnet
solen var längesedan nedgången men dess purpursläp aftonrodnaden dröjde ännu över de vågiga kullar som 1 väster begränsade dalen
en matt genomskinlig skymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan
på avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop varmed de samla den
kring skogsdungar och ängar spridda boskapen
det tystnade alltmer naturen beredde sig till nattens vila
nu drog korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror
det är johanna tänkte gubben och han bedrog sig icke
han stannade på stranden för att invänta henne
nu var det vanliga landstigningsstället där korporalens ökstock låg en liten vik vars sandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll så att man från stugan ej kunde se densamma
snart sköt båten in 1 viken och korporalen räckte johanna handen

innan detta rykte hunnit spridas

skall jag ge skvallerkäringarna ett annat att löpa med det är rätta sättet att nedtysta det förra ryktet anmärkte spöqvist det är skarpsinnigt uttänkt jag igenkänner napoleon på den planen

jag skall slå världen med häpnad och våning fortfor brackander

1 morgon bittida kallar jag johanna till mig och underrättar henne om sin lycka på förmiddagen reser jag till korpral brant och meddelar honom mitt beslut och så snart lysningen hunnit gå för sig äro vi gifta

dig spöqvist ålägger jag särskilt att redan 1 morgon utbasunera mitt beslut i alla väderstreck

säg till var människa du träffar att jag redan friat till johanna brant med ett ord att hela saken är avgjord

bra bra

skål och lycka till

ropade spöqvist

själafränderna stötte glasen tillhopa och drucko skålen 1 botten

spöqvist var 1 själva verket varmt intresserad för brackanders giftermål med johanna ty han visste med säkerhet att patronen även funderat på att fria till den rike kronofogdens dotter spöqvists eget kvinnliga ideal

spöqvist hoppades på detta sätt bliva kvitt sin ende och farlige rival

men hör du sade länsmannen om jag ej misstager mig lär johanna redan ha en fästman din masmästare sven stål

har du tänkt på det

bah svarade brackander skrattande är du så enfaldig att du i den lilla omständigheten ser

ctt hinder för mig

skulle jag ej kunna slâ e11 av mina arbetare en usel dräng ur brädet

därpå tvivlas icke ett ögonblick

men om flickan glömmer sven är det därför ej säkert att sven glömmer flickan

sven är en karl som jag ej skulle vilja ha till fiende det säger jag uppriktigt

han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig bror brackander

å ingen fara min vän

om karlen börjar glo illa lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko

för övrigt ha vi husaga fotblackar och sådana män som dig spöqvist för att kväsa dylika kanaljer om de ej ge med sig 1 godo

vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin sammanvaro som slutade med en präktig supé vid vilken helan halvan tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av spöqvist föreslagna skålar för napoleon nen emottog denna skål med en viss blygsamhet johanna brant giftermålet och de blivande lingarne

det är aftonen av samma dag på vilken patron brackander 1 ovannämnda ärende besökt lens anspråkslösa stuga

korporal brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru mor kerstin de hava länge samtalat med varandra

korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn mor kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar 1 ögonen

ja jag säger ännu en gång det var en olycka att jag icke var hemma då patronen var här sade mor kerstin och torkade sig 1 ögonen det skulle då icke gått som det gick

det skulle gått på samma sätt svarade korporalen

jag vet vad jag gjort

brant brant kan du inför gud försvara att du har förstört ditt eget barns lycka

jag liksom du och alla andra är endast en fåkunnig människa men gud vet att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse sade brant lugnt

huru ofta kära kerstin ha vi icke läst 1 guds ord och sett av dagliga erfarenheten att

lyckan icke bestär 1 höghet och rikedon utan 1 lugnt samvete förnöjsamhet och ett dagligt om också torftigt bröd

detta veta vi väl men då frestelsen påkommer hava vi så lätt att glömma det

men är det icke guds skickelse att patronen vill ha johanna

inföll kerstin

huru ofta händer det i världen att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka sådan som johanna och erbjuder henne sin hand

och johanna kunde blivit så lycklig så lycklig

det jordiska är icke att förakta brant jag säger dig brant du har handlat oförsvarligt inför gud och människor du har spillt din dotters framtid hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd det hoppas jag att hon även kan bli som svens hustru sade korporalen

men håll nu upps kerstin

vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst

dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta

när du fått tid att tänka på saken nej jag ändrar aldrig min mening

avbröt honom kerstin under nya tårefloder jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort den skall föra mig till graven brant

korporalen ville fatta kerstins hand hon drog den hastigt tillbaka

du gör mig bedrövad mor sade korporalen ömt

ja jag säger att ångerns dag kommer det skall svida i ditt hjärta men då är det för sent

nej kerstin jag ångrar aldrig att jag 4 de vandrande djüknarne

avslog patronens begäran

men det bedrövar mig om det hjärtliga goda förståndet mellan dig och mig skulle lida härav

mor vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra

vi hava från ung domen vandrat vid varandras sida ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder

aldrig har ett ont ord stört naden under vårt tak så ha vi levat vår tid och graven ligger nu framför oss

skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas som aldrig det är din egen skuld brant ja din egen skuld

skyll dig själv

korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse betänk dessutom sade han med tillkämpat lugn betänk dessutom vad vi och johanna äro skyldiga sven

gossen har fäst sitt hjärta vid flickan och hon sitt vid honom

sven är oss kärare än om han vore vår egen son

jag vill ej göra min gamle kamrat ståls son olycklig och det skulle han bli om han mister johanna ty jag känner svens sinnelag

han har ju också vårt löfte som vi aldrig med heder kunna bryta

har ej svens och johannas förening 1 många år varit vårt önskningsmål

sven

inföll kerstin

ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för hans skull

ha vi icke gjort nog för sven ändå

togo vi icke den och moderlöse pojken till oss vårdade honom som om han varit vårt eget barn

har han icke oss att tacka för allt

ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran

ha vi icke arbetat och

slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mut för att mätta honom

nej brant tala aldrig om sven

han är oss mycket skyldig men har av oss ingenting att fordra ja då jag tänker på vad du gjort önskar jag sven så långt vägen räcker för honom har du uppoffrat johanna och oss alla ack min stackars stackars johanna

johanna skall ej misskänna mig sade korporalen nej hon skall det icke om jag känner flickan rätt

men gjorde hon det bleve det mig en spik 1 min likkista

johanna skall icke blindas av patronens visserligen för oss och henne smickrande förslag hon skall ej glömma den åt vilken hon en gång givit sin tro ja nog tror jag att flickan nu är lika oförståndig som du det tror jag visst men kom ihåg att hennes eftertanke en gång skall vakna det kan komma en tid då vi längesedan lagt våra huvuden till vila och kanske efterlämnat henne 1 nöd uselhet och elände hon skall då minnas huru lycklig hon kunde blivit om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det säg brant tror du väl att hon då skall välsigna dig i din grav

ja ja med guds hjälp skall hon det

hon skall välsigna fadershjärtat om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka

lugna dig med den tron om du kan

men jag lugnar mig icke du har gjort oss alla olyckliga du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende han skall hämnas på oss han skall vräka oss driva oss från gård och grund göra oss till fattigstuguhjon

väl möjligt att han det kan ocksä möjligt att han det vill sade korporalen men det skall endast styrka mig 1 min övertygelse att johanna ej skulle bli iycklig med en sådan man

folk anser patronen för en elak och dålig människa men det tillkommer icke oss att bryta staven över hans huvud ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under vår onda natur men nog talat för 1 afton om detta ämne

när vi fått sova på saken torde det nog bli bättre

och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till kerstins klagomål och jämnade täppan

han tog ett metspö som stod 1 hörnet vid förstugukvisten gick därefter ned till sjöstran den och satte sig helt lugnt att fiska

vad han tänkte medan han satt så där och såg ned uti vattnet är hans egen hemlighet men efter några minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt som om aldrig någon storm dragit över hans grå lockar

korporalen hade denna gången ingen lycka

ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard

men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten som simmade 1 det mer mörknande vattnet

solen var längesedan nedgången men dess purpursläp aftonrodnaden dröjde ännu över de vågiga kullar som 1 väster begränsade dalen

en matt genomskinlig skymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan

på avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop varmed de samla den

kring skogsdungar och ängar spridda boskapen

det tystnade alltmer naturen beredde sig till nattens vila

nu drog korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror

det är johanna tänkte gubben och han bedrog sig icke

han stannade på stranden för att invänta henne

nu var det vanliga landstigningsstället där korporalens ökstock låg en liten vik vars sandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll så att man från stugan ej kunde se densamma

snart sköt båten in 1 viken och korporalen räckte johanna handen